Gott nytt år kära läsare! Hur har ert nyårsfirande varit? Själv hade jag en rätt så lugn nyårsafton, det kändes som att det behövdes efter ett julfirande mitt i ett hav av folk. Jag såg på en film, videochattade med familjen där hemma, läste på om japanska nyårstraditioner och sammanställde en tillbakablick över året åt resebyrån som jag arbetar vid. Sen när det närmade sig midnatt gick jag ut på en promenad för att välkomna det nya året.

Kring nyårsslaget var det en hel del ungdomar som var på väg till centrum, men annars var det så otroligt tyst och fridsamt. Det kändes nästan magiskt ett tag när jag upptäckte hur tyst det verkligen var under en så stjärnklar himmel, och att man från ett avlägset tempel började höra när det nya året ringdes in. 108 jämna ringningar, ett för varje jordlig begäran som vi människor har, vilket enligt buddistisk tro är för att rena oss från det som åsamkar oss smärta och lidande inför ett nytt år. Det berättade en guide åt mig när jag besökte ett tempel i Tokyo. Och tänk er, när klockan slog tolv var det fortfarande lika tyst. Inga önskningar om ett gott nytt år hördes och absolut inga fyrverkerier i sikte. Fyrverkerier är inte riktigt Japans grej kring den här tiden har jag förstått. De håller mer på med lasershower om det ska vara något stort firande, vilket jag tycker är bra. Men Osaka centrum såg i alla fall fortfarande ut som sig själv både ljudmässigt och ljusmässigt när året skiftade till 2019.

Min vän från Osaka berättade lite om hur man firar nyår här i Japan. Hon sade att man nästan kan säga att nyårsdagen är lite som juldagen för dem. Man dekorerar sitt hus och äter speciell mat just för nyår. På Nyårsafton äter man Toshikoshi Soba för att få ett lyckligt år. Soba är en speciell sorts nudel gjort på bovete medan Toshikoshi betyder ungefär att skifta år. Sen på nyårsdagen äter man rätter som Osechi (traditionella japanska smårätter), Mochi (mjuk riskaka) och Zoni (nyårssoppa med mochi som bas).

En viktig del i det japanska nyårsfirandet är ändå gemenskapen. Man tillbringar ofta nyårsafton tillsammans med familjen och tiden kring nyår tillsammans med vänner. För många är det tradition att tillsammans göra Hatsumode, alltså årets första besök till ett shintotempel. Eftersom många japaner väljer att göra det redan vid tolvslaget på nyårsafton kör flera av tågen hela natten, medan de under vardagar har körstopp nattetid mellan tolv och fem. Hatsumode fortsätter även under nyårsdagen, och jag råkade faktiskt vandra rakt in till ett tempel och fick uppleva det när jag var ute och utforskade min närmiljö ikväll. Templet heter Tsutsujinomori Kasuga Shrine. Även om jag kom till ett väldigt litet tempel och det började regna var där en hel del folk och lika många vakter. Vanligen har jag inte sett så många vakter vid de tempel jag besökt, men jag kan tänka mig att det just idag behövdes på grund av att nästan alla är på väg till templen. Dessutom hade vädret varit helt strålande under dagen.

Vid templet såldes det olika föremål som ska bringa lycka med sig. Två hela stånd fanns det fulla med saker. Jag läste någonstans att man inför det nya året tar med sig de gamla lyckoamuletterna till templen och lämnar dem där för att köpa nya. Det fick mig att fundera på när den traditionen riktigt börjat, eller om det funnits en sådan underton av kommersialism och slit-och-släng anda i japansk religion sedan länge redan. Hur som helst verkar föremålen som man säljer idag allt annat än miljövänliga till materialet. Ännu värre sen då om varje japan ska köpa nya varje år! Jag såg en familj komma bärandes på några plastföremål som de förde till en låda där det låg likadana föremål huller om buller. Nu har jag inte diskuterat det här med mina japanska vänner men om jag känner det här landet rätt tror jag nog nästa station för den lådan är en brasa eller soptippen…

Jag har flera gånger fått testa på att be vid ett japanskt tempel. Ikväll kände jag dock att jag bara ville observera platsen och atmosfären. De gånger jag utfört ritualen känner jag alltid att det är så tomt. Man ska be, men vem är det som lyssnar? Ibland får jag den känslan att japaner inte vet det heller. De håller så fast vid sina traditioner att det mer handlar om själva utförandet av traditionen än andlighet. Det kan ha att göra med att shintoismen och buddhismen är så pass inlindade i varandra som de är. Vid samma tempelområde hittar man byggnader som tillhör båda religionerna, och japanerna själv inkorporerar delar av båda religionerna vid olika skeden av sitt liv. Visst är det beundransvärt hur enade de båda religionerna kan vara i det här landet även fast de ser på vissa saker lite olika.

Eftersom jag av en slump hamnade in på ett tempelområde mitt i det mörka regnvädret har jag inte särskilt smickrande bilder att visa er därifrån. Men jag kan i alla fall avsluta den här långläsningen med några bilder från i oktober och mitt favorittempel som passande nog råkar ligga rätt så nära där jag bor, nämligen Katsuo-ji Temple. Här har det säkert kryllat av folk idag.