Senast jag skrev i den här bloggen satt jag på samma buss som jag sitter nu, susandes mellan Osakas industrilandskap på väg till Kansai Airport. Men idag är det inte för att jag ska möta upp mina föräldrar. Nej, idag är det dags att åka hem.
Sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg har jag tillbringat en vecka med familjen medan de besökte mig här i Osaka. Sedan har jag träffat alla vänner så mycket som möjligt innan vi skiljs åt mot olika håll i världen. Mycket japansk mat har det ätits också, förstås.
Det har varit fem innehållsrika och fantastiska månader här i Osaka. En upplevelse som jag aldrig glömmer, och jag känner att jag inte ens smältat hur otroligt det har varit här ännu. Vi närmar oss den långa bron som leder till Kansai Airport. Ändå kan jag inte känna att det är dags nu. Dags att åka hem till Finland igen. Men det hinner slå mig ännu många timmar före vi landar i Vasa.
En sak som jag kommer sakna när jag lämnar Osaka är att åka med monorail. Visst, det är lite dyrare än att ta metro eller tåg, men man ser så mycket mer av staden när man glider iväg några meter över marken. Det ger perspektiv på hur stor den här staden faktiskt är. Dessutom måste man oftast inte trängas lika mycket i monorail, vilket är skönt för en finländare som kan behöva lite personligt utrymme.
Min familj är på väg till Osaka för att besöka mig den här veckan. Tänk att jag snart får krama om mina föräldrar och syskon efter så många månader ifrån dem. Jag ser framemot att visa dem de trakter som blivit vardag för mig och andra ställen som jag är säker på att de fascineras över. Samtidigt är det så svårt att välja ut vilka bitar jag borde visa för att ge en komplett bild av Japan och Kansai-området. Det finns så mycket att se och uppleva här!
Osaka by morning, min vy från bussfönstret på väg till flygplatsen
I går kväll skickade jag in min sista uppsats för utbytesprogrammet vid Osaka University. Månader av ihärdigt studerande och försök att anpassa mig till studieformerna här i Japan tog slut i ett huj och jag kan dra en lättnadens suck för att jag gick i mål. Bra jobbat Isabella, verkligen.
Jag hann med en liten minisemester på fyra dagar i Okinawa förra veckan. Det kändes skönt att få gå all in med semestrandet så att jag orkar med resten av min fullspäckade månad i Osaka innan det bär hemåt till Finland igen. Så mycket att se i det här landet ännu och så många människor att umgås med! Tiden går så väldigt fort när man har roligt.
Samtidigt har jag redan sedan länge sett fram emot mina kommande planer i Finland. Jag har nyfunnen energi och inspiration både för studierna och jobbet och ser framemot hur allt ska utvecklas kring det. Att ha träffat så många människor från olika delar av världen har gett mig nya perspektiv på saker och nya idéer. Men tills dess att jag sätter min fot på finsk mark igen ska jag ta till vara på allt vad Japan har att erbjuda.
Idag är det den tredje februari så då firar man Setsubun eller ”bön-kastarfestivalen” här i Japan. Min japanska vän berättade att under Setsubun ska man driva bort onda andar och välkomna våren. En familjemedlem sätter på sig en demonmask och så ska de andra kasta lyckobönor (fuku mame) på personen först inomhus och sedan utanför huset medan man säger åt demonen att försvinna och åt lyckan att komma. Sedan ska man äta en böna för varje år man fyllt plus en till för lycka. Det blir många om du just fyllt 88 år, haha!
Dessutom ska man äta sushi under Setsubun, men inte på vilket sätt som helst! Man ska nämligen sitta mot ett visst vädersträck och äta en hel oskuren sushirulle i tysthet så att man får tur för året. Väderstrecket varierar per år, jag tror att det beror på vilket kinesiskt år vi har. I matbutiken idag fanns det fyra kyldiskar fyllda med oskurna sushirullar och hyllan med bönor och demonmasker som kommit upp för ett par dagar sedan var så gott som länsad.
Det lär finnas flera traditioner kring den här högtiden, men detta var vad min vän berättade att hon gör med sin familj under Setsubun. Setsubun verkar vara en väldigt viktig högtid att fira här i Japan åtminstone kommersiellt sett, men jag observerade att den ändå inte räknas som en officiell högtidsdag i landet.
Konnichiwa, vänner! Hur har ni det? Själv har jag det riktigt bra men lite stressigt, därav den urusla uppdateringen här. Det här är min sista officiella studievecka vid Osaka University. Två uppsatser, en tent och en gruppresentation kvar så närmar sig mållinjen! I brist på annat bjuder jag i det här inlägget på en uppdatering med random bilder från den gångna veckan.
Några utbytesstuderande ordnade i helgen en avslutningsfest vid Ishibashi och vi gick dit med mina tjejkompisar. Oj, så roligt jag hade! Länge sedan jag dansat så mycket. Dessutom var det kul att få träffa alla vänner innan vi skiljs efter det här äventyret.
Jag gick genom campusområdet en dag och det slog mig hur mycket jag börjat ta detaljerna här omkring för givet. I början var jag så fascinerad av den varierande arkitekturen på området och att man stöter på trettio prydligt parkerade cyklar vart man än svänger sig. Men de parkerar inte sig själv prydligt! Särskilt om morgonen ser man några arbetare som ordnar upp oredan av ställda cyklar efter stressade studerande.
Hela tiden blir jag bättre och bättre på att äta ramen utan att hälften av buljongen flyger på bordet eller över mig själv. Det är en konst och den är (nästan) bemästrad. Succé! Snart återstår bara att se hur övergången från fantastisk ramen i Japan till snabbnudlar i Finland går…
Atmosfären post-japanskaföredrag. Här firas det med jordgubbsbulle och reseplanerande i den mest opraktiska stolen på campus; fåtöljen på hjul vars bord alltid är i vägen för att man ska kunna sitta i den. Observera förresten att bullen är på brickan och inte på något fat. Så gör man i Japan, man bara lastar alla bakelser och brödprodukter på en bricka. Det sparar ju disk i alla fall.
Dagen efter avslutningsfesten i Ishibashi fick jag uppleva ett väldigt speciellt väder. Det varnades för torr luft, hårda vindar, snö och åskväder, med lite sol nu och då för att pigga upp lite, och det fick vi. Mot kvällen när jag gick till matbutiken bröt ett hiskeligt snöoväder ut. Och jag var så glad, för det kändes så typiskt finskt! Enorma flingor som flög åt alla håll. Det kändes så synd att snön inte stannade kvar längre på marken. Å andra sidan är trafiken och tågen i Osaka inte väl förberedda på minusgrader eller några cm snö så kanske det var bäst att min lycka bara varade någon timme. Fun fact förresten om Japan! Japanerna tar fram paraply inte bara när det regnar utan när det snöar eller solen skiner också. Just den här kvällen flög snöflingorna sidledes så herremannen på min bild var nog inte särskilt glad.
Aja, nu ska jag återvända till mina uppsatser. Må väl!
På onsdagar brukar det kännas tungt att starta dagen. Det är en effekt från när jag kvällen innan varit för upptagen med läxor för att hinna lägga mig tidigt eller minnas tvätta håret. Då känns det mer än slött att dra sig till japanskalektionen tidigt på morgonen, särskilt när man flåsar upp till fjärde våningen eftersom man startat hemifrån för sent. Men vad gör väl en motsträvig start på dagen, när man väl kommer ut i morgonsolen och får se ankorna i den lilla sjön här bredvid känns allt lockande igen!
Från och med idag är det slut på onsdagströtthet i alla fall en tid framöver. Onsdagskurserna är nu officiellt över. Den här veckan har flera föreläsningar varit den allra sista för kursen och det känns vemodigt. ”Sista flåsandet upp till fjärde våningen”, tänkte jag idag på morgonen på väg till japanskan, och så har det hållit på hela veckan i mitt huvud… Ur en positivare synvinkel betyder det att det snart är på väg mer Japan-relaterat innehåll på bloggen under min sista månad här och inte bara skriverier om studier. Alltid något.
Idag hade hälften ur japanskaklassen sina slutpresentationer. Man får tala om vad man vill som vi har gått igenom under kursen. Jag har presentation i morgon och då berättar jag om min familj och visar lite bilder från mina hemtrakter. Det är så intressant att höra om hur det är i andras länder, om deras familjer och vad de vill göra i framtiden. Idag märkte man också att vi faktiskt lärt oss något under kursen när det var dags för frågestund efter varje presentation. Det har varit en minst sagt intensiv och arbetsam japanskakurs under utbytet men det känns skönt att snart ha genomfört det och att känna att jag förbättrat mina språkfärdigheter. Jag hoppas att jag kan hålla upp min japanska också hemma i Finland. Jag har på känn att det kan komma till nytta i framtiden.
Två veckor kvar av intensivt studerande så är terminen på Osaka University officiellt över. Helt otroligt. Det känns som att jag började studierna här igår, men samtidigt också för evigheter sedan.
Idag mötte jag upp min vän Ute för lunch vid en av cafeteriorna på campuset. Måste passa på och äta japansk curry och ris så länge jag har möjlighet. Väldigt onyttigt men såå gott! Det är nog en sak jag kommer sakna från Japan, måste se till att hitta de s.k. ”curryblocken” med färdig curry hemma i Vasa också så att jag inte förgås. Efter lunchen gick vi över till caféet Loaf en bit bort för att studera några timmar över varsin kopp te/kaffe. Tänk att jag bott här i fyra månader och inte hittat Loaf tidigare, det är så mysigt ställe! Tur att man har vänner som har koll på trendiga caféer.
Curry & Café Loaf.Försöker tackla Habermas och Taylors diskussioner.
Resten av dagen har jag studerat, sänt lite mejl och försökt uppdatera min F-secure-prenumeration. ”Försökt” för att jag gör allt rätt och det ändå inte fungerat att förnya den till studiepris. Jag borde äntligen ha fått det att fungera nu dock, *håller tummarna*. Det känns så irriterande när jag annars är rätt så bra på datorer och särskilt att googla mig fram till fungerande lösningar på problem men själva programmet bara inte fungerar som det ska. Dessutom får man än en gång konstatera att ÅAs interna hemsida är så otroligt användarovänlig. En riktig labyrint som jag ännu inte lärt mig hitta i efter fyra år av studier. Dessutom förstår jag inte varför jag måste sitta och joxa med sånt här när ja hellre kunde ta till vara på min sista månad här i Osaka.
Ikväll blev jag bjuden till Ute för att äta risotto och umgås. Hon hade tidigare berättat om sin risotto med pumpa i och ikväll fick jag äntligen smaka på den. Den var jättegod! Mer utsökt än någon risotto jag någonsin tillagat, kanske t.o.m ätit. Sen fick jag också tips på hur jag ska tillaga den perfekta risotton, så nu är det bara att börja öva där hemma!
Pumpkin risotto.Day & night, men ingen blodmåne här inte.
Här om dagen när jag var på min dagliga upptäcktsfärd i området där jag bor råkade jag på nytt på templet som jag nämnde i mitt nyårsinlägg. Så här får ni några bilder från templet Tsutsujinomori Kasuga Shrine när det inte är kolsvart och regnigt ute. Intressant va? Det här är ett väldigt litet tempel och det får nog inte många besök av turister.
I träden har folk satt så kallade omikuji (fortune slips). Man brukar enligt tradition under början av året dra en omikuji, alltså pappersremsa där man ser hurudant år man har att vänta sig. Det finns fem olika grader av lycka eller olycka som man kan få, dessutom står där flera lärdomar och spådomar om olika delar av ens liv, som t.ex. karriär, kärlek och hälsa. Man kan köpa dessa lappar året runt vid templen men under Hatsumode, alltså första tempelbesöket för året, är det vanligast. Får man en remsa som lovar god tur kan man ta med sig den och förvara den i t.ex. sin väska eller plånbok för tur, vissa lämnar den också kvar vid templet för att få dubbel lycka. Om lappen lovar olycka ska man lämna den på tempelområdet så att gudarna tar hand om den, och möjligen sedan dra en till lapp tills man får goda nyheter.
Jag drog en omikuji när jag besökte ett tempel i Tennoji med mina vänner. Den lovade mig liten lycka, och mina vänner menade att det var bra nog för att behålla. Min japanska vän översatte allt som stod på den åt mig. Några exempel på vad som stod på min lapp var att det t.ex. karriärsmässigt går bra för mig bara jag satsar på det och att jag inte ska resa om jag inte måste. Lite lustigt det där med resandet med tanke på mitt jobb och att jag just nu är på utbyte.
För mig som utomstående känns ju omikujis som horoskop, men oavsett om man tror på sånt här eller inte är det ju en kul grej att pröva på. Jag tror det till stor del handlar om inställning för att öka sin egen lycka, både till livet och lapparna. Dessutom kan man ju få en liten mental puff av att veta att någon gud hurrar för din lycka. Int e de ju för assigt de!
Osaka kan bjuda på det mest fantastiska vädret ibland! Det har jag fått uppleva de senaste dagarna. Kring 10 plusgrader, blå himmel, värmande sol och kvittrande fåglar vid sjön här bredvid. Vad mer kan man behöva för att lysa upp själen? Det är så härligt att man får uppleva solen största delen av dagen här i Japan, för solljus är verkligen inte något som jag som finländare tar för givet med tanke på våra mörka vintrar. Min japanska vän som varit på utbyte i Finland hade liknande tankar om saken. En dag sade hon åt mig; ”vet du, jag märker nuförtiden att vi verkligen har mycket sol här i Japan. Efter en vinter i Finland har jag lärt mig att uppskatta solen ännu mer”. Så något gott för det finländska mörkret med sig i alla fall, haha.
Sol, kvitter och vatten.
Idag är det en högtidsdag här i Japan; ”Seijin no Hi”, eller ”Coming of Age Day” som den heter på engelska, så många är lediga idag från jobbet. Man firar de ungdomar som fyller 20 år och nu betraktas som vuxna. Vår japanskalärare berättade att man har ceremonier på olika ställen här i staden med efterfester hos familjerna och att man klär sig i Kimonos. Om man vill se ett hav av ungdomar iklädda kimonos ska man åka till centrum och Umeda, där kommer det särskilt vara väldigt mycket folk, berättade vår lärare.
Jag har däremot inte gått omkring i en kimono idag, utan tillbringat dagen i mjukiskläder fastklistrad framför datorn, med paus för den dagliga dosen av sol förstås. Jag har varvat uppsatsskrivandet med att se några avsnitt av The Orville. Serien är skapad av Seth MacFarlane som kanske är mest känd för att ha skapat Family Guy. En riktigt underhållande serie i Star Trek-anda. Den var faktiskt bättre än jag förväntat mig, Family Guy-humorn lyste inte igenom så mycket som jag skulle ha trott i den här serien. Istället hade man fyndigt lindat in stora teman med småplock av humor. Jag har kollat igenom hela första säsongen bara på några dagar!
Hej på er! Det har gått några dagar sedan senaste blogginlägget ser jag. För min del har studierna satt igång igen. Just nu är det bara uppsatser och kommande föredrag som simmar omkring i mina tankar. Inte det roligaste att läsa om kanske, men jag har flera idéer på intressanta inlägg på kommande som handlar om annat än bara mina studier så det har ni att se fram emot!
Skymning.Väntan. Både på föreläsningen och på tåget.
Idag hade vi tent i en kurs om media och kommunikation i Japan. Det var en ”öppen bok”-tent vilket var en ny upplevelse för mig. Jag var tvungen att läsa instruktionerna vi fick på förhand ett par gånger för att försäkra mig; man fick alltså ha med alla papper vi fått under kursen, alla anteckningar man skrivit och alla artiklar som vi tilldelats. Dessutom fick vi frågorna på förhand och hade 70 minuter att besvara två av de fem uppsatsrubriker vi fått.
Även om man fick ha med sig alla möjliga hjälpmedel räckte inte tiden till för att jag skulle hinna kika på dem och samtidigt skriva två uppsatser. Vi diskuterade med mina fellow utbytesstuderande från Finland att det håsas så värst under tenterna här och man har inte tid för att svara noggrant eller djupgående. Vid universitet i Finland får man ju vanligen minst 3 timmar på sig att skriva tent. Med en sådan tidspress som det är här måste man ju i princip ha förberett sina svar på förhand. Vad är vitsen med tent i så fall?
Nåjo, skrivet är skrivet och nu är i alla fall en sak ur världen. Nu ska jag ta och memorera halva japanskatexten vi går igenom den här veckan (ja, vi har förhör på sånt i min japanskakurs…) och jobba på ett föredrag inför fredagen. Hoppas ni har en fin fortsättning på veckan!
Persimonfrukter lämnade åt sitt öde.Kråkfötterna som mer och mer liknar japanska tecken.
Isabella Lindell 